I söndags åkte vi norrut med en vän med en bil för att andas lite stärkande bergsluft. Vi tog en tvåtimmarspromenad längs en flod, spanade på de snötäckta bergstopparna av Sierra de Guadarrama och åt helstekt lamm och spädgris – allt på spanskt vis. Fast jag som inte kunde bortse från det uppenbara åt mest sallad. Det var en väldigt fin dag ändå.
Dessa högtalare med sina hisnande 12 W underhåller vi oss själva med och stör vår granne Beffan med. Tack Ellen!
Har du någonsin undrat vad det är för väder i Madrid just nu, just i detta ögonblick? Nu behöver du inte undra längre. På fina sidan kurtli.com/weather är dagens väder illustrerat med fotografier som till och med får hagel att verka mysigt.
I Sverige smyger sig våren på, jag måste upptäcka den själv. Jag måste andas in den ännu kyliga luften i lungorna och tänka att jo, där finns nog lite vår ändå. I Sverige är våren försiktig, för ett bakslag kan komma vilken dag som helst.
Följande krabat skrämde mig halvt från vettet förra helgen, då jag och mitt sällskap strosade runt i kvarteren kring Lavapiés. Medan jag lugnt och makligt promenerade med händerna på ryggen och solen i ansiktet, dök plötsligt en hund upp som från ingenstans i ett öppet fönster och började yla och veva med tassarna. Jag trodde först att det var någon form av jätteråtta. Att den dessutom lyckats spöka ut sig själv till nunna med hjälp av en gardin bidrog ytterligare till chocken.
Det är klart att det blev bra. Varje sekund genomsyrades av ren kärlek och äkta glädje. Madrid visade sin bästa sida och solen välkomnade oss med varma strålar. Vi var inte riktigt turister, för vi visste var stegen bar hän. Men vi var inte heller riktiga madrileños, för tillsammans hittade vi nya gator som vindlade och krökte sig till ställen vi aldrig hade sett innan. Det känns liksom tryggt i hjärtat att det finns platser här som jag delar med min syster och våra käraste.
Min syster kommer till Madrid i dag. Det känns fint och symboliskt att det är just hon som hälsar på först. Jag ska visa henne mitt Madrid: favoritgatorna, husen, parkerna och torgen. Hon ska få känna atmosfären, stadspulsen och förhoppningsvis vårluften. Vi ska äta spanska tapas och dricka fint vin. Vi kommer leka turister, konstkännare och tonåringar, allt på en gång. Och det kommer bli alldeles, alldeles underbart.
Högt uppe på taken, jag är högt över staden. Madrid från ovan är en spännande vy. Från nionde våningen kan jag se långt, långt. Det känns inte europeiskt – här märks de arabiska influenserna tydligt. Det här är mitt Madrid, min stad. Den har börjat forma sig. Precis som jag kan se horisonten härifrån, kan jag blunda och visualisera öst och väst, nord och syd. Mina fötter känner gatan, mitt huvud känner pulsen.
Vi har varit här i två månader och redan sett tre årstider. Vi upplevde de sista skälvande sommardagarna i oktober, tittade på när löven ändrade färg till höst i november, och förundras över ljuset i december. Dagarna är klara, kyliga och torra – en helt annan vinter än vad vi är vana vid.
Spanjorerna är väldigt förtjusta i den inhemska skinksorten Serrano. Jag har fått lära mig att en välskolad skinkskärare tjänar mer än en ingenjör, vilket är... intressant. Man märker av uppskattningen av dessa köttstycken titt som tätt. På stormarknaderna finns särskilda skinkavdelningar och var och varannan närbutik säljer skinkställ som man kan ha i sitt eget lilla kök.
Det här är inte någon byggplats långt ute i förorterna. Det här är mitt i centrala Madrid. På Calle de Santa Brígida pågår något som ingen kan svara på. En husvägg är lämnad vind för våg, med bara en ställning som sällskap. En byggarbetare pratar i telefon och ser ut att signalera åt någon. Tunga maskiner gör gatan lerig, men de tycks bara köra där för syns skull. Det här är Spanien.
