Högt över staden

Högt uppe på taken, jag är högt över staden. Madrid från ovan är en spännande vy. Från nionde våningen kan jag se långt, långt. Det känns inte europeiskt – här märks de arabiska influenserna tydligt. Det här är mitt Madrid, min stad. Den har börjat forma sig. Precis som jag kan se horisonten härifrån, kan jag blunda och visualisera öst och väst, nord och syd. Mina fötter känner gatan, mitt huvud känner pulsen.

Det bästa av allt är att jag har lång, lång tid på mig att göra staden helt till min. Hej då, Madrid. Jag kommer tillbaka nästa år.

Plaza las Cortes

Decembertankar

Vi har varit här i två månader och redan sett tre årstider. Vi upplevde de sista skälvande sommardagarna i oktober, tittade på när löven ändrade färg till höst i november, och förundras över ljuset i december. Dagarna är klara, kyliga och torra – en helt annan vinter än vad vi är vana vid.

Det märks förresten att siestan lever kvar i Spanien. De flesta affärer har stängt mellan två och fem och gatorna är nästan tomma. En och annan vilsen turist är de enda som trotsar eftermiddagsvilan. Och så jag, som fotograferar husfasader och släckt julbelysning.

Julkänsla?

Dagarna innan första advent skedde något magiskt i Madrid. Miljontals ljus tändes precis samtidigt, över varje aveny och gågata, i varje träd och lyktstolpe. De pulserar ut ett budskap: julen är snart här.

Nu har första och andra advent redan kommit och gått. Lucia och tredje advent var över innan jag hann andas ut. Det är inte många dagar kvar till jul, men det känns inte riktigt så. Trots ljusen i staden, så saknar jag stjärnorna och stakarna i alla fönster, de där som är riktig julkänsla för mig. På IKEA hittade vi en fin och röd elljusstake. Nu sitter jag i strålglansen och känner in julen. Om fem dagar kommer vi hem!

Spanjorer och deras passion för skinka

Spanjorerna är väldigt förtjusta i den inhemska skinksorten Serrano. Jag har fått lära mig att en välskolad skinkskärare tjänar mer än en ingenjör, vilket är... intressant. Man märker av uppskattningen av dessa köttstycken titt som tätt. På stormarknaderna finns särskilda skinkavdelningar och var och varannan närbutik säljer skinkställ som man kan ha i sitt eget lilla kök.

Men vad som i min mening verkligen tar priset, är vad som syns på bilden ovan. Den vita grejen, högt upp i mitten. Det är en skinkväska. Den påminner om en väska man har sitt tennisracket i. På så sätt kan man alltid ha med sig sitt älskade sjukilos grisben. Till jobbet, på tunnelbanan eller varför inte till en fest där värden serverar undermålig skinka?

Calle de Santa Brígida

Det här är inte någon byggplats långt ute i förorterna. Det här är mitt i centrala Madrid. På Calle de Santa Brígida pågår något som ingen kan svara på. En husvägg är lämnad vind för våg, med bara en ställning som sällskap. En byggarbetare pratar i telefon och ser ut att signalera åt någon. Tunga maskiner gör gatan lerig, men de tycks bara köra där för syns skull. Det här är Spanien.